Elisabeth – Jack Uppskärarens svenska offer

jack-the-ripper-protest-body-image-1446318892Elisabeth föddes den 27 november 1843 i byn Stora Tumlehed, utanför Göteborg, som den andra i raden av fyra barn till Gustaf Ericsson och hans hustru Beata. Gustafs ägor var ganska omfattande varför familjens levnadsförhållanden troligen var relativt goda även om det präglades av hårt arbete.

1860, strax före sin 17-årsdag, tog Elisabeth ut flyttbetyg och flyttade in till Göteborg. Flyttbetyg delades ut av sockenprästen under förutsättning att det inte fanns några negativa omdömen antecknade i husförhörslängden. Omdömena om Elisabeth var tvärtom positiva. Av dessa framgår att hon var ganska intelligent, läskunnig och hade goda bibelkunskaper.

Det var vanligt att man lämnade föräldrahemmet före 18-årsdagen men Elisabeth hamnade i den illa beryktade stadsdelen Majorna. Även om Elisabeth var klipsk ska hon även ha varit uppkäftig vilket kan ha gjort det svårt för henne att finna arbete. Ändå lyckades hon få en plats som piga hos ”månadskarlen” Lars Fredrik Olofsson och hans familj. En månadskarl arbetade enligt ett kontrakt som förlängdes månadsvis.

Men redan i februari 1864 tvingades Elisabeth lämna sin plats. Orsaken är okänd men att hon skulle lämna en fast anställning måste ha föranletts av något, t.ex. att hon utsatts för närmanden från Olofsson eller att hon helt enkelt misskött sig. Vintern 1864 var väldigt kall. Trots det valde hon att inte återvända till Tumlehed. Möjligen var uppbrottet därifrån infekterat och skamfullt. I polisförhör uppgav hon att hennes föräldrar är döda.

Hon tvingades nämligen att komma i kontakt med polisen i mars 1864 i och med att hon registrerades som ”allmän kvinna (som var benämningen på prostituerade) nr 97”. Syftet med registret var att kontrollera vilka kvinnor som var presumtiva smittospridare. Där finns även en beskrivning av Elisabeth – blå ögon, smärt kropp, ovalt ansikte, rak näsa och brunt hår. Hon uppgav att hon bodde på den beryktade Pilgatan, prostitutionsstråket i Göteborg, även kallat ”nymfernas hemvist”. Registrerade kvinnor tvingades genomgå läkarundersökning två gånger i veckan på polishusets bakgård. Straffet för att inte infinna sig till undersökningen var tre dygns fängelse. Smittade kvinnor skickades till Holtermanska sjukhuset, vilket hände Elisabeth flera gånger. Där behandlades hon för kondylom och tidigt stadium av syfilis. I april 1865 födde Elisabeth ett barn som, förmodligen till följd av syfilisen, var dödfött. Fadern var okänd.

Hösten 1865 lyckades hon dock få en ny pigtjänst, hos en Maria Wejsner i närheten av Pilgatan, och ströks därmed ur registret. Uppfattningen om Wejsner var en filantrop eller drev en förtäckt bordell går isär. Troligen var det nu som Elisabeth började planera för en nystart.

I Göteborg, redan då kallat ”Lilla London”, bodde och arbetade många engelsmän. Hon kan ha lockats att emigrera till London av deras berättelser. I kyrkböckerna finns en kort anteckning för den 7 februari 1866 om att hon lämnat Sverige. Resan bekostades troligen av ett arv från modern på 65 kronor. Kanske kan hon ha liftat med en lastbåt eller fiskebåt. Fullständiga passagerarlistor började föras först 1869. Möjligen kan hon rentav ha följt med en engelsk familj och tjänat hos dem. Enligt bekanta till Elisabeth ska hon ha arbetat hos en välbärgad herre och hans familj vid Hyde Park.

Det skulle dröja till den 10 juli innan hon skrevs in hos Svenska kyrkan på Princes Street i Whitechapel. I kyrkboken finns dessutom en anteckning att hon planerade att ta sig vidare till Brest i Frankrike. Där anges också att hon var ogift, att hon haft skyddskoppor och att hon hade erforderlig kristendomskunskap. Anteckningen om Brest har senare strukits över vilket tyder på att Elisabeth bestämt sig för att stanna i London.

1869 började hon som piga hos en Elizabeth Bond på Gower Street. Då träffade hon också sin blivande make snickaren John Thomas Stride som hon gifte sig med den 7 mars 1869. De öppnade ett café i Poplar, dock utan framgång. Även i äktenskapet kom makarna Stride att få problem pga Elisabeths alkoholism och Thomas tilltagande hjärtsjukdom. I magistratens rullor från 1877 finns en anteckning om att Elisabeth skrivits in på fattighuset i Poplar.

De befintliga vittnesmålen om Elisabeth pekar på en temperamentsfull kvinna som sade vad hon tyckte. Ett förhållningssätt för en kvinna som var kontroversiellt vid denna tid.

1878 inträffade en allvarlig fartygsolycka när Princess Alice sjönk i Themsen. Över 600 passagerare omkom, däribland Elisabeths make och två av deras barn. På bårhusfotografiet av Elisabeth syns en svullnad vid munnen som hon enligt egen uppgift skulle ha fått vid olyckan.

Det saknas dock belägg för att hon skulle ha varit med vid olyckan och att hon alls hade några barn. Thomas Stride dog på fattighus 1884. Elisabeths lögner kan ha varit ett försök att få ut försäkringspengar.

Istället hamnade hon i Whitechapel där hon tvingades återuppta sitt gamla yrke från Göteborg. Där träffade hon även irländaren Michael Kidney. Förhållandet blev dock ännu stormigare än äktenskapet, vilket många kunde vittna om. Elisabeth lämnade den omvittnat våldsamme Kidney ett antal gånger. Själv ställdes hon flera gånger inför rätta för fylleri, störande beteende och prostitution.

Hon saknade fast bostad och var hänvisad till övernattning på härbärgen. Ofta bodde hon på Flower and Dean Street. Det var också där hon bodde sin sista natt i livet.

Hon försökte försörja sig genom att sy och städa, ofta hos judiska familjer. Hos dem lärde hon sig tala jiddisch flytande. Hon hade rykte om sig att vara ren och prydlig. Trots att hon bara var 1,65 m lång fick hon smeknamnet ”Long Liz”. Andra smek- eller öknamn var ”Annie Fitzgerald”, ”Epileptic Annie” (för att hon ofta låtsades få epileptiska anfall när hon var berusad), ”Hippy Lip Annie” (för hennes breda höfter och svullna underläpp) och ”Mother Gum” (för att hennes tandkött visades när hon skrattade).

De flesta prostituerade i East End befann sig i samma situation som Elisabeth och var inte prostituerade på heltid. Vid sju tillfällen ansökte Elisabeth om ekonomisk hjälp hos Svenska kyrkan, vilken inte var mycket med tanke på att många ansökte veckovis. Vid varje tillfälle fick hon en shilling, som kanske räckte till en övernattning men som ofta söps upp. De sista åren var svåra. Enligt vittnesmål i Svenska kyrkan upplevde hon psykoser och fick raseriutbrott, till följd av alkoholism och syfilis.

Den sista lönen (6 Dimes – 1,5 pund i dagens pengavärde) hon tjänade ihop genom städarbete den 29 september 1888 spenderade hon på puben The Queen’s Head. Därefter återvände hon till härbärget och lämnade en bit sammetstyg till en väninna. Hon lånade en hårborste och begav sig därefter ut i regnet. Enligt vittnena på härbärget verkade hon vara på gott humör.

Litteratur och referenser:

  • Elisabeth – Jack the Rippers svenska offer
    Medverkande författare och journalister i inslaget: Daniel Olsson, Birgitta Leufstadius, Stefan Rantzow, Glenn Lauritz Andersson
    https://sverigesradio.se/avsnitt/1153880
  • Glenn Lauritz Andersson: Jack Uppskäraren – kriminalfall och legend
  • Peter K. Andersson: På stadens skuggsida – människor och brott i Jack the Rippers London
  • Begg, Bennett, Jones: Jack the Ripper, All About History
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s